Askungen - en saga av Pernilla (Esma) Simonsson Khammar
En gång för inte så länge sedan levde det en mycket söt liten flicka vars namn var Sara. När hon var helt ung dog sorgligt nog hennes pappa. Hennes mor gifte om sig, men flickans styvfar var en elak man som hade två otrevliga döttrar.
Dessa styvsystrar var så avundsjuka på den unga flickans skönhet att de behandlade henne som en tjänare och lät henne sitta vid askan i köket. De kallade henne Askungen och snart hade alla, till och med henne mor, glömt den lilla flickans namn.
Askungen saknade sin riktiga far mer och mer för varje dag.
En dag kom det en inbjudan från sultanen. Sultanen och sultaninnan skulle ha en bal för att välja en brud till emiren och alla flickorna i riket var inbjudna. Askungens styvsystrar, Hanan och Bessma, blev mycket upprymda när inbjudan kom.
"Jag ska ha på mig min svarta klänning och platta mitt svarta hår", ropade den första styvsystern. "Och guldhalsbandet som mor gav mig".
"Och jag ska ha på mig min korta svarta klänning", skrek den andra. "Med pärlörhängena".
"Kom" Askungen, ropade de. "Du måste hjälpa oss att bli klara!"
Askungen hjälpte sina styvsystrar med deras skilesstrumpor och underkjolar. Hon borstade och plattade deras hår och pudrade deras kinder och näsor. Till sist klämde hon in dem i deras vackra, svarta klänningar.
De var verkligen bedårande vackra, men inte ens efter allt detta var de två styvsystrarna på långt när så förtjusande som Askungen var i sina trasor. De var knappast avundsjuka på henne utan såg bara hennes kläder och började reta henne.
"Så synd att du inte kan komma till festen, Askungen," hånlog den första styvsystern.
"Ja", skrattade den andre. "Dom skulle aldrig tillåta en sjaskig varelse som du, närma sig slottet!"
Askungen sa ingenting, men inuti slog hennes hjärta. Hon ville verkligen gå på festen.
Efter att hennes styvsystrar gått satte hon sig ner och grät och bad till Allah.
Plötsligt kom en gammal kvinna till hennes hus och knackade på hennes dörr. I sin hand höll hon i en lång, mjuk, vacker, svart klänning med slöja, handskar och niqab.
"Jag är din goda granne", sa hon till Askungen. "Och du ska gå på festen!"
"Men jag har ingenting att ta på mig! Och hur ska jag komma dit?" sade Askungen. Den goda grannen log. Hon bad Askungen att blunda och när hon sedan öppnade ögonen stod en vacker, vit kärra framför henne, med hästar fastspända framför den och en kusk och lakej väntandes på henne.
Till sist gav den goda grannen henne ett par skor av de vackraste svarta pärlor hon någonsin hade sett. Askungen kunde inte tro sina ögon. Till sist tog Askungen på sig den vackra, silkeslena klänningen, handskarna, slöjan och ansiktsslöjan. Hon kände sig verkligen som en juvel.
När Askungen anlände till festen blev alla förvånade över hennes närvaro. De undrade vem denne främling kunde vara. Det viskades runtom i balsalen eftersom de undrade vem denna förtjusande varelsen kunde vara.
Alla trodde att de var en främmande prinsessa. Inte ens Askungens egna styvsystrar kände igen henne.
Så snart prinsen såg Askungen, blev han förtrollad av kärlek till henne. Han undrade vilken exotisk och vacker prinsessa som kunde dölja sig under dessa kläder.
Han gick fram till henne, såg henne i hennes ögon och eskorterade henne ut till terrassen där midnattens stjärnor lyste upp trädgården. Det var ett förtrollat ögonblick. Prinsen kunde inte ta ögonen från hennes. Han ville veta hennes namn, men hon undvek att svara. De såg varandra i ögonen länge.
Snart blev klockan tolv och Askungen klarade inte längre av att stanna kvar längre. Hon kunde inte längre undvika hans frågor. Hon flydde från festen och sprang ner för slottstrappan. Prinsen sprang efter henne, men när han kom ut var hon borta. Men där i trappen låg en förtjusande svart pärlsko. Prinsen plockade upp den och rusade tillbaka in i slottet. "Vet någon vem som är ägare till den här skon?" ropade han.
Nästa dag kunde inte Askungens styvsystrar prata om något annat än balen och den vackra främlingen som han hade pratat med hela natten. Medan de pratade knackade det på dörren.
"Askungen, kvickt, skynda dig och se vem det är", ropade hennes styvmoder. Det var Hans Höghet Emiren som stod på yttertrappan bredvid betjänterna, som höll upp den lilla svarta pärlskon på en sammetskudde.
Den kvinna vars fot den här skon passar är min enda sanna kärlek", sa prinsen. "Jag besöker varje hus i riket för att söka efter henne. "
De två styvsystrarna började knuffa varandra ur vägen i sin brådska att prova skon. Båda två klämde ihop tårna och tryckte så hårt de kunde, men deras fötter antingen alldeles för stora eller för små för pärlskon.
Då steg den slöjbeklädda Askungen fram. "Ers Höghet", sa hon blyg, "får jag prova?".
Medan styvsystrarna tittade på i fullkomplig häpnad, lät Askungen foten glida in i den förtjusande skon. Den passade som om den var gjord för henne!
När prinsen tittade förbi ansiktsslöjan och in i hennes ögon visste han att han funnit sin kärlek - och Askungen visste att hon funnit sin.
Askungen och prinsen fastställde datum för giftermål.
På deras bröllopsdag genljöd riket av takbir och regnet strilade ner på folket medan de hurrade. Till och med Askungens styvsystrar Hanan och Bessma var inbjudna. Alla hade en verkligt underbar dag och Askungen och hennes prins levde lyckliga i alla sina dar.
En gång för inte så länge sedan levde det en mycket söt liten flicka vars namn var Sara. När hon var helt ung dog sorgligt nog hennes pappa. Hennes mor gifte om sig, men flickans styvfar var en elak man som hade två otrevliga döttrar.
Dessa styvsystrar var så avundsjuka på den unga flickans skönhet att de behandlade henne som en tjänare och lät henne sitta vid askan i köket. De kallade henne Askungen och snart hade alla, till och med henne mor, glömt den lilla flickans namn.
Askungen saknade sin riktiga far mer och mer för varje dag.
En dag kom det en inbjudan från sultanen. Sultanen och sultaninnan skulle ha en bal för att välja en brud till emiren och alla flickorna i riket var inbjudna. Askungens styvsystrar, Hanan och Bessma, blev mycket upprymda när inbjudan kom.
"Jag ska ha på mig min svarta klänning och platta mitt svarta hår", ropade den första styvsystern. "Och guldhalsbandet som mor gav mig".
"Och jag ska ha på mig min korta svarta klänning", skrek den andra. "Med pärlörhängena".
"Kom" Askungen, ropade de. "Du måste hjälpa oss att bli klara!"
Askungen hjälpte sina styvsystrar med deras skilesstrumpor och underkjolar. Hon borstade och plattade deras hår och pudrade deras kinder och näsor. Till sist klämde hon in dem i deras vackra, svarta klänningar.
De var verkligen bedårande vackra, men inte ens efter allt detta var de två styvsystrarna på långt när så förtjusande som Askungen var i sina trasor. De var knappast avundsjuka på henne utan såg bara hennes kläder och började reta henne.
"Så synd att du inte kan komma till festen, Askungen," hånlog den första styvsystern.
"Ja", skrattade den andre. "Dom skulle aldrig tillåta en sjaskig varelse som du, närma sig slottet!"
Askungen sa ingenting, men inuti slog hennes hjärta. Hon ville verkligen gå på festen.
Efter att hennes styvsystrar gått satte hon sig ner och grät och bad till Allah.
Plötsligt kom en gammal kvinna till hennes hus och knackade på hennes dörr. I sin hand höll hon i en lång, mjuk, vacker, svart klänning med slöja, handskar och niqab.
"Jag är din goda granne", sa hon till Askungen. "Och du ska gå på festen!"
"Men jag har ingenting att ta på mig! Och hur ska jag komma dit?" sade Askungen. Den goda grannen log. Hon bad Askungen att blunda och när hon sedan öppnade ögonen stod en vacker, vit kärra framför henne, med hästar fastspända framför den och en kusk och lakej väntandes på henne.
Till sist gav den goda grannen henne ett par skor av de vackraste svarta pärlor hon någonsin hade sett. Askungen kunde inte tro sina ögon. Till sist tog Askungen på sig den vackra, silkeslena klänningen, handskarna, slöjan och ansiktsslöjan. Hon kände sig verkligen som en juvel.
När Askungen anlände till festen blev alla förvånade över hennes närvaro. De undrade vem denne främling kunde vara. Det viskades runtom i balsalen eftersom de undrade vem denna förtjusande varelsen kunde vara.
Alla trodde att de var en främmande prinsessa. Inte ens Askungens egna styvsystrar kände igen henne.
Så snart prinsen såg Askungen, blev han förtrollad av kärlek till henne. Han undrade vilken exotisk och vacker prinsessa som kunde dölja sig under dessa kläder.
Han gick fram till henne, såg henne i hennes ögon och eskorterade henne ut till terrassen där midnattens stjärnor lyste upp trädgården. Det var ett förtrollat ögonblick. Prinsen kunde inte ta ögonen från hennes. Han ville veta hennes namn, men hon undvek att svara. De såg varandra i ögonen länge.
Snart blev klockan tolv och Askungen klarade inte längre av att stanna kvar längre. Hon kunde inte längre undvika hans frågor. Hon flydde från festen och sprang ner för slottstrappan. Prinsen sprang efter henne, men när han kom ut var hon borta. Men där i trappen låg en förtjusande svart pärlsko. Prinsen plockade upp den och rusade tillbaka in i slottet. "Vet någon vem som är ägare till den här skon?" ropade han.
Nästa dag kunde inte Askungens styvsystrar prata om något annat än balen och den vackra främlingen som han hade pratat med hela natten. Medan de pratade knackade det på dörren.
"Askungen, kvickt, skynda dig och se vem det är", ropade hennes styvmoder. Det var Hans Höghet Emiren som stod på yttertrappan bredvid betjänterna, som höll upp den lilla svarta pärlskon på en sammetskudde.
Den kvinna vars fot den här skon passar är min enda sanna kärlek", sa prinsen. "Jag besöker varje hus i riket för att söka efter henne. "
De två styvsystrarna började knuffa varandra ur vägen i sin brådska att prova skon. Båda två klämde ihop tårna och tryckte så hårt de kunde, men deras fötter antingen alldeles för stora eller för små för pärlskon.
Då steg den slöjbeklädda Askungen fram. "Ers Höghet", sa hon blyg, "får jag prova?".
Medan styvsystrarna tittade på i fullkomplig häpnad, lät Askungen foten glida in i den förtjusande skon. Den passade som om den var gjord för henne!
När prinsen tittade förbi ansiktsslöjan och in i hennes ögon visste han att han funnit sin kärlek - och Askungen visste att hon funnit sin.
Askungen och prinsen fastställde datum för giftermål.
På deras bröllopsdag genljöd riket av takbir och regnet strilade ner på folket medan de hurrade. Till och med Askungens styvsystrar Hanan och Bessma var inbjudna. Alla hade en verkligt underbar dag och Askungen och hennes prins levde lyckliga i alla sina dar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar